HISTORIK
Umeå Musiksällskap - klassisk musik sedan 1862
– en liten norrlandsstad med ungefär 1900 invånare med framför allt ämbetsmän och tjänstemän. Seglation och handel präglade också staden. Här fanns den då bara 28-årige musikdirektören Claes Otto Oktavius Lagerqvist. Han var lärare vid folkskolan, organist och kantor i församlingen och hade djupa kulturella intressen. Den 31 juli 1862 skickar han ut en teckningslista där han inbjuder ”Stadens och Ortens Musikälskare och Musikälskarinnor till bildande af ett Musik Sällskap” för som han skriver ”Hvar och en känner den njutning, förädling och högre lyftning i samhällslefnaden, hvilka äro en verkan af Sångens och musikens trollkraft”.
Intresset var stort. 74 personer skrev på teckningslistan – det skulle i dagens Umeå svara mot 3.900 personer – och ett konstituerande sammanträde ägde sedan rum onsdag den 3 september 1862 då den första styrelsen valdes. Umeå Musiksällskap var därmed en realitet, det tredje musiksällskapet i Sverige.
Under de första åren sysslar man framför allt med kör- och kammarmusik. Det är svårt att få tag på instrumentalister. I en årsberättelse konstaterar man att detta inte är förvånande ”då så få amatörer på sträng- och blåsinstrumenter finns att tillgå bland Stadens befolkning och att Sällskapet i detta afseende mest är inskränkt till läroverkets Lärare och Lärljungar.”
Under 1880-talet fick orkestermusiken allt större omfattning. Man hade dels fått god uppsättning av instrument, dels allt fler skickliga instrumentalister. Under den här tiden dyker för första gången Wilhelm Peterson-Berger upp som medlem i orkestern. Han var elev vid läroverket och han skulle senare återkomma i en annan befattning till orkestern. Musiksällskapet tycks också utöver sin vanliga uppgift ha fungerat som någon form av konsertbyrå som ordnade konserter för framstående musiker och sångare. Vid behov kunde dessa dessutom hyra sällskapets flygel för sina framträdanden.
Wilhelm Petersson-Berger
Vid Umeå stads brand1888 blev det mesta av sällskapets inventarier lågornas rov. På grund av detta låg verksamheten nere i ett och ett halvt års tid. 1891 kom den då 24-årige Wilhelm Peterson-Berger tillbaka till Umeå som musikdirektör efter studier vid Konservatoriet och utomlands och han blev för en kortare tid Musiksällskapets nye musikaliske ledare.
I början av 1900-talet syns de första tecknen på svårigheter. Det började bli svårt att få tag på dirigenter, publiken började svika men det största problemet var bristen på amatörmusiker. Yrkesmusiker, blåsare, var det gott om. Två militärmusikkårer hade förlagts till staden och det blev allt vanligare att för att biträda vid konserterna så engagerades militärmusiker och detta bidrog knappast till stärkande av sällskapets ekonomi. På hösten 1916 beslutar man att verksamheten ska vila tills vidare. Krigets inverkan på stadens normala liv, bristen på musiker, kristiden och de ökade kostnaderna för konsertarrangemangen låg bakom.
1922 skulle Umeå fira sitt 300-årsjubileum som stad. Vid jubileet uppfördes en stor festkantat med ord och musik av Wilhelm Peterson-Berger under dennes ledning. I samband med detta föds tanken på att återuppliva Musiksällskapet och nu följer en period av utomordentlig livaktighet . 1930 blev orkestern medlem av SOR, Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund och därigenom lättade de ekonomiska svårigheterna.
Fram till mitten av 1920-talet var solisterna lokala förmågor men därefter blev det allt vanligare att inbjuda solister utifrån och fram till 1960-talet märks namn som Gunnar Norrby, W: Wikowsky, Issay Mitnitzky, Hans Leygraf, Hilda Waldeland, Tage Broström, Olof Wibergh, Carl Garaguly, Greta Eriksson, Sixten Ehrling, Brita Hjort, Göran Åkerstedt, Endre Wolf, Gunnar de Frumerie, Stig och Maria Ribbing, Käbi Laretei, Leo Berlin, Jeanine Moreau, Sven Karpe m fl. Gästdirigenter har varit Tor och Ortrud Mann, Carl Garaguly, Sten Frykberg och Jens Schröder. I allmänhet svarade sällskapets egna dirigenter för den sysslan. Från senare delen av 1970-talet arbetar Musiksällskapet dock ofta med gästdirigenter.
Det stora lyftet för Umeå Musiksällskap var tillkomsten av Umeå universitet. Därigenom kom ett ökat tillskott av ungdomar till stan och resultatet av de kommunala musikskolarnas arbete ute i landet gav resultat. Många av ungdomarna som började läsa på universitetet hade en bakgrund i dessa musikskolor och fick i musiksällskapet en möjlighet att under studieåren fortsätta ensemblespelandet och musiksällskapet fick helt plötsligt god tillgång på unga amatörmusiker som dessutom ofta var mycket duktiga. Detta har i sin tur inneburit att orkestern har växt och repertoaren utvidgats.
I dag har vi ett gott samarbete med Norrlandsoperans symfoniorkester och våra konserter ges i Norrlandsoperans konsertsal.
”En förening af vänner och idkare af tonkonsten”
Publicerad 19 oktober 2012 kl 01.00
VK:s Bengt Hultman skriver om Umeå Musiksällskaps 150-åriga historia.
Umeå Musiksällskap är idag Umeås äldsta kulturförening som består dels av medlemmar som uppenbarligen älskar konstmusik och stödjer Sällskapets egen amatörorkester men också av aktiva orkestermusiker. Emellertid har Umeå Musiksällskap under en ganska lång period också varit synnerligen aktiv som arrangör av konstmusik oftast i det mindre formatet, det vill säga kammarmusik i olika konstellationer. Det finns mycket att berätta om dess verksamhet under alla dessa 150 år och som nu kulminerar under detta jubileumsår 2012 med söndagens jubileumskonsert.
När jag studerat arkiverade protokoll, verksamhetsberättelser och tidningsnotiser mm, som samlats bland annat i Folkrörelsearkivet vid Västerbottensmuseet och i åtskilliga sparade A4-pärmar och som beskriver verksamheter alltifrån 1862 kan man urskilja några ständigt återkommande områden som skulle kunna sägas vara ett tvärsnitt av föreningens hundrafemtioåriga historia. Här nämns tillgång och efterfrågan på aktiva musiker, här återfinns den oftast besvärande ekonomin men också spännande reflektioner kring repertoar- och artistval. Här kommer några axplock ur det omfattande materialet!
Lite historik
Umeå var för 150 år sedan en liten norrlandsstad med ungefär 1900 invånare med framför allt ämbetsmän och tjänstemän. Här fanns den då 28-årige musikdirektören Claes Otto Oktavius Lagerqvist. Den 20 mars 1862 skickade han ut en teckningslista där han inbjöd var och en som var intresserade att teckna sig för bildandet av ett musikaliskt sällskap. I dåvarande Umebladet kunde man samma höst läsa följande ”De Herrar och Damer, som tecknar sig för bildandet utaf ett Musikaliskt Sällskap härstädes, torde manngrant infinna sig i konditor Plagemanns öfra våning onsdagen den 3 september kl 5 em för att överenskomma om några stadgar för sällskapets verksamhet mm. Andra för saken intresserade personer, som kunna vara hugade att i sällskapet inträda, inbjudas att sammankomsten öfvervara”. Många skrev på – vid en jämförelse med dagens invånarantal skulle en motsvarande teckningslista idag hålla cirka 4000 namn. Ett konstituerande sammanträde ägde rum den 3 september 1862 då den första styrelsen valdes. Umeå Musiksällskap var därmed en realitet, det tredje musiksällskapet i Sverige faktiskt. Portalparagrafen löd ”en förening af vänner och idkare av tonkonsten, hvilka förbundit sig att hvar, efter bästa förmåga, gemensamt verka för egen och andras musikaliska bildning”.
Under de första åren sysslar man framför allt med kör- och kammarmusik men det var svårt att få tag på instrumentalister, men på 1880-talet fick orkestermusiken allt större omfattning. Vid Umeå Stads brand1888 blev det mesta av sällskapets inventarier lågornas rov. På grund av detta låg verksamheten nere en tid. 1891 kom den då 24-årige Wilhelm Peterson-Berger tillbaka till Umeå som musikdirektör efter studier vid Konservatoriet och utomlands och han blev för en kortare tid Musiksällskapets nye musikaliske ledare. I början av 1900-talet syns de första tecknen på verkliga svårigheter; svårt att få tag på dirigenter, publiken började svikta men det största problemet var bristen på amatörmusiker. Yrkesmusiker, blåsare, var det däremot gott om då två militärmusikkårer hade förlagts till Umeå. På hösten 1916 beslutar man att verksamheten ska vila tills vidare. 1922 skulle Umeå fira sitt 300-årsjubileum som stad. Vid jubileet uppfördes en stor festkantat med ord och musik av Wilhelm Peterson-Berger under dennes ledning. I samband med detta föds tanken på att återuppliva Musiksällskapet och nu följer en längre period av utomordentlig livaktighet.
Fram till mitten av 1920-talet var solisterna lokala förmågor men därefter blev det allt vanligare att inbjuda solister utifrån. Det stora lyftet för Umeå Musiksällskap var tillkomsten av Umeå universitet. Därigenom kom ett ökat tillskott av ungdomar till staden och resultatet av de kommunala musikskolarnas arbete ute i landet gav resultat. Orkestern växte och repertoaren utvidgades. Och starten för Norrlandsoperan som ett resultat av 1970-talets kulturpolitiska klimat innebar för Sällskapet både en mångårig verksamhet som konsertarrangör och ett betydligt vidgat intresse för konstmusiken i Umeå.
Umeå Musiksällskap och ekonomin
Musiksällskap har nästan ständigt fått trolla för att en verksamhetsbudget skulle gå ihop. När man gör en genomläsning av Sällskapets verksamhetsberättelser bara de senaste 50 år finner man mer regelbundet än sällan verksamhetsår där kassören fått stora veck i pannan. Det betyder inte att det var frid och fröjd de tidigare hundra åren heller. Det till och med blev nödvändigt att ett år trots bidrag uppta ett personligt lån med borgen av dåvarande ordföranden. Tala om engagemang! Numer betyder sponsorerna allt, och utan deras stöd skulle inte Sällskapet kunna hålla den nivå man alltjämnt gör men viljan att utgöra en viktig del i Umeås kulturliv sviktade egentligen aldrig.
Repertoarvalet
Trots år av som sagt ekonomiska bekymmer framgår det med önskvärd tydlighet utifrån Sällskapets årsberättelser, att man verkligen försökt på alla sätt att sätta ribban högt när det gäller den konstnärliga delen av verksamheten oavsett om det har gällt Sällskapet eget musicerande eller att som ansvarig konsertarrangör knyta skickliga solister och gästdirigenter till sig. Om man begränsar sig till de 50 senaste åren så har Sällskapet i förvånansvärd hög grad lyckas att bjuda in väl etablerade solister, ibland av världsklass, och naturligtvis också gästdirigenter, flera återkomna vid olika spelår, andra som vid ett enda gästspel.
Det är blandningen av standardrepertoar av hög klass, och då menar jag ganska krävande symfonisk musik, liksom konserter med kvalificerade solister och lite mer udda repertoar som det också finns många exempel på.
Mozart är under de senaste 25 åren den i särklass mest spelade tonsättaren, och som förekommit nära nog vid ett trettiotal konserttillfällen och då allt från symfonier, solokonserter, operaouvertyrer och sakrala verk. Tätt följd av Mozart kommer då Beethoven och Schubert.
Generellt spelas dock väldigt få moderna tonsättare dvs tonsättare från 1900-talet och framåt. Än mer sparsamt är det med specialskrivna verk för Sällskapet och lokala förmågor med undantag för umeåsonen Hans Nilssons verk Miniatyrer för orkester. Jag har gått tillbaka de senaste 30 åren och funnit att svensk musik representeras av 35 kompositörer, de flesta mycket kända och uppskattade inom konstmusiken. Lars-Erik Larsson är den som förekommit flest antal gånger.
W Petersson Berger har en speciell koppling till Sällskapet. Flera verk av honom har också spelats och kanske den mest omtalade är den specialkomponerade kantaten vid 300 års firande av Umeå som stad. Nu på söndag har Umeå Musiksällskap sin stora jubileumskonsert. Den kröner 150 års verksamhet också i historisk belysning. Den ursprungliga idén att Sällskapet ska vara ”en förening af vänner och idkare av tonkonsten, hvilka förbundit sig att hvar, efter bästa förmåga, gemensamt verka för egen och andras musikaliska bildning” har förvaltats väl och utvecklats för att möta morgondagens konstmusikintresse i Umeå.
Bengt Hultman